Dubbeltrubbel

Och tiden den bara går....

Vi har tränat en del agility, så gått de har funkat i ridhus och med lina osv. En dag gav jag bara upp! Det är ingen idé, Kurt blev jätteupprörd på en liten sheltie som smet iväg från sin träning och jag kände bara att han kommer aldrig att släppa det...

Så jag grät en skvätt och åkte hem och skrev en facebookstatus att nu får det vara nog..

Men av nån anledning så var jag där på klubben snart igen och tränade, med bästa Emma som stöd och hjälp.Och sen en gång till, och rätt var det var så stod jag där själv.. Helt ensam på hela klubben kopplade jag med glatt humör loss Kurt och körde superjätterolig agility...... Vilken känsla!

Nivån är så klart väldigt väldigt basic, men så himla bra det kändes. Jag mötte Therese i bilen på väg därifrån, hon skrattade och sa att hon bara såg ett stort leende i rutan, och precis så kändes det.

 

Så här såg det ut:

 

 

Han va lite trött vid det laget så han tjuvade lite på kontaktfältet och jag fick verkligen styra in honom i sista tunneln, men roligt var det!

 

 

 Idag hade jag bestämt träff med en kurskompis för lite träning på förmiddan, men tyvärr visade det sej att hennes lilla tjej var halt. Så det blev bara Kurt som fick träna och vi fick hjälp att filma:

 

 

Fortfarande väldigt enkelt, men vi lyckades ta ett slalom (8 pinnar) "i farten" och han blir så himla taggad!

 

Känslan att sen kunna stå och prata med min kompis och samtidigt kasta boll till Kurt är helt otrolig! Så många gånger jag har tittat på folk som helt avslappnat kan låta hundarna leka och varit avundsjuk. Nu var det jag som gjorde det!

 

Sen vet jag mycket väl att alla vår träning förutsätter att vi är ensamma, att det åtminstone inte är några andra hundar ute samtidigt. Men innerst inne har jag ändå ett litet hopp om att det ska gå.... Nån gång.....